22 september, 2005

Umeå i höstsol

Hemkommen efter tre dagars arbete i Umeå, helt utan löpning. Fortfarande inte krya ben, dessutom förkyld. Så den fysiska aktiviteten fick inskränkas till halvtimmespromenader från hotellet i city ut till universitetet. Tisdags morse längs med Vindelälven, klar krispig höstsol som stod lågt över horisonten.

Älven osannolikt vacker. Norrland i mitt hjärta. Löpning får dröja till nästa vecka.

18 september, 2005

En löparinvalid minns gårdagen

Så blev det äntligen lördag och dags för Segerundan. Soligt och skönt väder, kanske 18 grader. I stort sett vindstilla. Perfekta förutsättningar helt enkelt.

Kom till Bulltofta ca en timme innan. Familjen slank in på IKEA medan jag värmde upp. Uppvärmningen gick väl sådär, ont i vänsterlår, särskilt i den muskel som liksom lyfter benet när man ska ta ett steg. Men en FriskisoSvettis-uppvärming var perfekt för mig.

I startfållan. Småjoggar o håller mig varm. Försöker titta ut någon som skulle kunna vara lika bra, eller dålig, som jag. Men det är svårt. Tycker att de flesta ser ruskigt bra ut, långa och smala med vadmuskler. Fast ju fler som kommer in i fållan desto fler vanliga motionärer ser jag.

Startskottet går, fältet rullar iväg, över en långsträckt gräsmatta, svagt nerför, som övergår i grusväg. Allt känns bra, känns som ett hyfsat snabbt tempo. Första km landar på 4.33, vilket väl är lite för snabbt. Försöker ta häng på diverse medlöpare - jag kan vara riktigt klistrig ibland när jag bara vill hänga på....

Andra kilometern går på 4.36, tredje på 4.27, sedan 4.33. Alltså 18.09 på 4 km, och då börjar jag fatta att här gäller det att sänka tempo om jag ska överleva och öht taget komma i mål.

Den femte kilometern innehåller vätskekontroll, jag dricker men blir 200 m senare akut kissnödig och måste ta en paus i en buske. Pulsmätaren hade lätt visat 200+ nånting i det läget.

Kommer igång igen, försöker komma in i ett lite lugnare men inte alltför lugnt tempo. 5km-tiden blir 23. 38, alltså 5.29.

Resterande kilometrar är mest plågsamma. Mot slutet går jag på hörntänderna. Km-tiderna ligger mellan 4.45 och 5 minuter, sluttiden landar på 48.01. Men jag är hur nöjd som helst, får min banan, min sportdryck, min plakett och dråsar ihop i gräset, fullkomligt slut.

Men jag gjorde det. Jag tog mig runt, jag kom under 50 minuter.

I dag söndag när jag skriver detta tar jag mig knappt ur sängen. Den där vänstra lår-lyftar-muskeln, eller kanske muskelfästet, har fullkomligt ballat ur och jag har svårt att röra mig, svårt att gå. Ont som f-n. Men - det var värt det!

16 september, 2005

Hedrande medlemsskap

Ser i kommentarerna nedan att jag blivit inbjuden att bli medlem i Bloggosfärens IF, wow! Även om jag alltid älskat Groucho Marx' replik om att han aldrig vill bli medlem i en förening som accepterar medlemmar sådana som honom, kan jag ju inte låta bli att känna mig hedrad.

Räcker det med att sätta upp en länk till BIF här till höger? I så fall, done. Eller ska man ansöka på blanketter i tre kopior någonstans ;-)

Dan före dan idag, 10 km Segerundan i Malmö i morgon. Har vilat sedan i ett par dagar, fick TENS-strömmar hos sjukgymnasten igår, känns rätt OK just nu. En viss optimism alltså.

15 september, 2005

Gangsters and gentlemen

Läser om Klas Östergrens Gentlemen just nu, vill uppdatera mig innan jag kastar mig över den nya Gangsters. Ganska häftig känsla, jag förflyttas till den jag var för 25 år sedan, då ungdomens havererade löparkarriär hade ersatts av Camel utan filter och författardrömmar i svarta vaxduksblock. Ja du, Klas, du påverkade nog mig ganska mycket då när det begav sig, kanske allra mest med boken Fantomerna.

Alla gillar dock inte Gentlemen, Staffan blir t ex uttråkad..

Skövde stadsbibliotek har börjat låna ut e-böcker i mp3-format. Sjukkert. Då kan man ju springa hur långt som helst.....Eh, glömde visst....att kroppen kanske protesterar.

Men ändå, en riktigt bra bok i lurarna, jag vill testa. När kommer det till ett bibliotek nära mig?

Och samtidigt lite skeptisk (inte till ljud-e-böckerna i sig, utan till om det kommer att funka att boklyssna samtidigt som jag springer). Med musik är det ju inte hela världen om man tappar koncentrationen när det blir lite rörigt vid ett trafikljus typ, musiken finns ju där i bakgrunden och det är bara att koppla på lyssnandet igen när det blir lugnare. Men en bok, hmmmm. Helst bör man ju höra varenda ord, och det kanske förutsätter att man lyssnar sådär riktigt hyperintensivt och inte låter sig ditraheras alls. Tappar man koncentrationen vid vanlig läsning är det ju bara att hoppa tillbaka med blicken och läsa om det sista stycket. Men att "spola tillbaka" en ljudbok, nja, låter inte som det skulle funka. Hur som helst, jag ska kasta mig över denna innovation så snart det blir möjligt!

14 september, 2005

Kroppen åldras...

Sprang 7 ganska lugna kilometrar, på runt 37 minuter. Stel överallt. Borde inte springa. Kan inte låta bli. Vill mer, vill inte bli gammal och oförmögen, fan också att kroppen ska trilskas. Höft, lår, obestämda smärtor, har jag ischias, vet inte. Snart sjukgymnast igen.

Och bara ett par dagar kvar till milloppet i Malmö Men jag ska dit, ska vara med, ska ta mig runt även om det gör ont. Börja riktigt långsamt, 5.30-tempo är helt OK.

08 september, 2005

Hagaparken en sensommarkväll

Fortsätter min inslagna bana med löpning på resor som alternativ till hotellrums-degande (inte för att det fanns ett enda hotellrum att uppbringa i Sthlm under denna kardiologinvasion, men ändå). Sprang ca 9 km med K i Hagaparken, en vacker och skön sensommarkväll. Konstigt nog har jag aldrig sprungit där förut, trots 18 års Stochholmsboende. Her egentligen knappt varit i Hagaparken alls, om jag tänker efter. Konstigt. Men så bodde jag aldrig norr om Kungsholmen (om man nu undantar de första tre månaderna i Djursholm....;-).

Löpning under resor är kul. Glömmer aldrig rundan i Boston 2001, så vackert och så spännande att springa längs hamnen, trängas med alla människor, solsken och glittrande hav. Att jag sen knappt orkade tillbaka är en annan sak, det gjorde liksom ingenting.

Tillbaka i Hagaparken. Kände mig stel i höfterna, stel i låren, fortfarande känningar efter sträckningen från i fredags. Ska nog vila ett par dagar nu. Det är synd, för jag har inga problem alls med orken, hade kunnat fortsätta ett par kilometer till om benmusklerna varit pigga. Så det får bli stretching och vila. Det är svårt att vila när man är halvskadad och vill ut, men nödvändigt.

05 september, 2005

Lugna fem

Underbart väder för löpning i dag. Tog en kort och mycket lugn runda hemmavid på lunchen, 5 km Linero runt, ca 28 minuter. Inget rekordtempo direkt, vill mest värma upp mina stela ben och få lite blodgenomströmning till högerlårets baksida. Låret väldigt stelt i början, högg till lite, men blev allt bättre ju varmare jag blev.

Musik: Fortfarande Dylan, Love and Theft. Älskar den där blandningen av allt från råmande blues till plonkig varietémusik.

Efteråt lugn skön strech på gräset.

04 september, 2005

Hur svårt kan det vara?

Det finns positiva minnen från ens gamla idrottsliv. Någon enstaka medalj eller personligt rekord eller så. Känns skönt att tänka på när man sitter och knådar musklerna lite lagom slappt i bastun efter att ha sprungit milen i Skryllespåret.

Men så finns det de negativa minnena. Skador, ryggont, benhinnor och annat skit. Brutna tävlingar, gående tillbaka till startpunkten, arg, ledsen.

Följande hände i fredags: Var i Örebro, tänkte att jag måste passa på att se om Karlslundsskogen (Ka'schlunn på närkingska) var sig lik. Och det var den ju, bortsett från att något motionsarrangemang pågick och det var full med joggare och annat löst folk. Anyway, jag gav mig ut på milspåret, följande de mörkgröna färgmarkeringarna.

Varningsklocka nr 1: vem kommer på att välja just den mörkgröna färgen som markering i en skog? Ville man att det skulle vara extra svårt att se eller.....?

Sedan händer det. Någonstans vid 5,5-6 km delar sig spåret, i ett Y. Ingen markering visar höger eller vänster, så jag chansar på den vänstra eftersom den stigen är något större. Plötsligt upphör alla markeringar; tidigare har de suttit hyfsat tätt. Så efter att ha sprungit kanske 500 meter utan en enda markering tänker jag att det var nog det högra spåret i alla fall. Vänder o springer tillbaka, tar den högra varianten. Gissa hur många markeringar som dök upp de nämsta 500 meterna? Inga. Så där står jag. Blir sur och rätt irriterad nu. Hade haft en hyfsad rytm i löpningen men den var naturligtvis helt borta nu.

Så jag bestämmer mig för att ta det säkra före det osäkra och vända hemåt. Inser att den tänkta milen kommer att sluta på 12 km innan jag är hemma igen, så det är ju ingen idé att bry sig om tid och klocka längre.

Börjar alltså springa hemåt. Inser att det inte är helt enkelt att hitta hem "baklänges" längs ett okänt spår, men det går.

Efter 55 minuter, ca 2 km från målet, kommer nästa kalldusch. Det smäller till i baksidan av höger lår, bristning, sträckning, nånting. Kramp? Bara att hem. Gå alltså. Promenera, vandra, vad ni vill. Gå.

Och det är nu deja-vu:erna kommer från alla gamla rygg- och höft- och andra skador genom åren. Alla besvikelser. Och likaså alla urdåligt skyltade och uppmärkta motionsspår i svenska skogar.

Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Är ju bara följande fem självklarheter att tänka på:


Hittills har jag inte träffat på ett enda längre (dvs längre än 7 km) spår i Sverige som uppfyller samtliga dessa fem krav.

Har jag fel? Ställer jag för stora krav?

This page is powered by Blogger. Isn't yours?