Run. Think. Read.

Det finns positiva minnen från ens gamla idrottsliv. Någon enstaka medalj eller personligt rekord eller så. Känns skönt att tänka på när man sitter och knådar musklerna lite lagom slappt i bastun efter att ha sprungit milen i Skryllespåret.

Men så finns det de negativa minnena. Skador, ryggont, benhinnor och annat skit. Brutna tävlingar, gående tillbaka till startpunkten, arg, ledsen.

Följande hände i fredags: Var i Örebro, tänkte att jag måste passa på att se om Karlslundsskogen (Ka'schlunn på närkingska) var sig lik. Och det var den ju, bortsett från att något motionsarrangemang pågick och det var full med joggare och annat löst folk. Anyway, jag gav mig ut på milspåret, följande de mörkgröna färgmarkeringarna.

Varningsklocka nr 1: vem kommer på att välja just den mörkgröna färgen som markering i en skog? Ville man att det skulle vara extra svårt att se eller.....?

Sedan händer det. Någonstans vid 5,5-6 km delar sig spåret, i ett Y. Ingen markering visar höger eller vänster, så jag chansar på den vänstra eftersom den stigen är något större. Plötsligt upphör alla markeringar; tidigare har de suttit hyfsat tätt. Så efter att ha sprungit kanske 500 meter utan en enda markering tänker jag att det var nog det högra spåret i alla fall. Vänder o springer tillbaka, tar den högra varianten. Gissa hur många markeringar som dök upp de nämsta 500 meterna? Inga. Så där står jag. Blir sur och rätt irriterad nu. Hade haft en hyfsad rytm i löpningen men den var naturligtvis helt borta nu.

Så jag bestämmer mig för att ta det säkra före det osäkra och vända hemåt. Inser att den tänkta milen kommer att sluta på 12 km innan jag är hemma igen, så det är ju ingen idé att bry sig om tid och klocka längre.

Börjar alltså springa hemåt. Inser att det inte är helt enkelt att hitta hem "baklänges" längs ett okänt spår, men det går.

Efter 55 minuter, ca 2 km från målet, kommer nästa kalldusch. Det smäller till i baksidan av höger lår, bristning, sträckning, nånting. Kramp? Bara att gå hem. Gå alltså. Promenera, vandra, vad ni vill. Gå.

Och det är nu deja-vu:erna kommer från alla gamla rygg- och höft- och andra skador genom åren. Alla besvikelser. Och likaså alla urdåligt skyltade och uppmärkta motionsspår i svenska skogar.

Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Är ju bara följande fem självklarheter att tänka på:

• Enkla färgmarkeringar (men kanske inte mörkgrönt....), med jämna mellanrum samt före och efter alla ställen där man som löpare har ett val, typ en avtagsväg eller T-korsning eller liknande.
• Tydlig markering av start och mål.
• Kilometermarkeringar.
• Färgmarkeringar i båda löpriktningarna, så att man kan springa ett spår baklänges för variationens skull.
• En "skriv-en-lapp-och-lägg-här-i-lådan-om-du-upptäcker-något-som-är-fel-låda".

Hittills har jag inte träffat på ett enda längre (dvs längre än 7 km) spår i Sverige som uppfyller samtliga dessa fem krav.

Har jag fel? Ställer jag för stora krav?