04 september, 2005
Hur svårt kan det vara?
Det finns positiva minnen från ens gamla idrottsliv. Någon enstaka medalj eller personligt rekord eller så. Känns skönt att tänka på när man sitter och knådar musklerna lite lagom slappt i bastun efter att ha sprungit milen i Skryllespåret.
Men så finns det de negativa minnena. Skador, ryggont, benhinnor och annat skit. Brutna tävlingar, gående tillbaka till startpunkten, arg, ledsen.
Följande hände i fredags: Var i Örebro, tänkte att jag måste passa på att se om Karlslundsskogen (Ka'schlunn på närkingska) var sig lik. Och det var den ju, bortsett från att något motionsarrangemang pågick och det var full med joggare och annat löst folk. Anyway, jag gav mig ut på milspåret, följande de mörkgröna färgmarkeringarna.
Varningsklocka nr 1: vem kommer på att välja just den mörkgröna färgen som markering i en skog? Ville man att det skulle vara extra svårt att se eller.....?
Sedan händer det. Någonstans vid 5,5-6 km delar sig spåret, i ett Y. Ingen markering visar höger eller vänster, så jag chansar på den vänstra eftersom den stigen är något större. Plötsligt upphör alla markeringar; tidigare har de suttit hyfsat tätt. Så efter att ha sprungit kanske 500 meter utan en enda markering tänker jag att det var nog det högra spåret i alla fall. Vänder o springer tillbaka, tar den högra varianten. Gissa hur många markeringar som dök upp de nämsta 500 meterna? Inga. Så där står jag. Blir sur och rätt irriterad nu. Hade haft en hyfsad rytm i löpningen men den var naturligtvis helt borta nu.
Så jag bestämmer mig för att ta det säkra före det osäkra och vända hemåt. Inser att den tänkta milen kommer att sluta på 12 km innan jag är hemma igen, så det är ju ingen idé att bry sig om tid och klocka längre.
Börjar alltså springa hemåt. Inser att det inte är helt enkelt att hitta hem "baklänges" längs ett okänt spår, men det går.
Efter 55 minuter, ca 2 km från målet, kommer nästa kalldusch. Det smäller till i baksidan av höger lår, bristning, sträckning, nånting. Kramp? Bara att gå hem. Gå alltså. Promenera, vandra, vad ni vill. Gå.
Och det är nu deja-vu:erna kommer från alla gamla rygg- och höft- och andra skador genom åren. Alla besvikelser. Och likaså alla urdåligt skyltade och uppmärkta motionsspår i svenska skogar.
Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Är ju bara följande fem självklarheter att tänka på:
Hittills har jag inte träffat på ett enda längre (dvs längre än 7 km) spår i Sverige som uppfyller samtliga dessa fem krav.
Har jag fel? Ställer jag för stora krav?
Men så finns det de negativa minnena. Skador, ryggont, benhinnor och annat skit. Brutna tävlingar, gående tillbaka till startpunkten, arg, ledsen.
Följande hände i fredags: Var i Örebro, tänkte att jag måste passa på att se om Karlslundsskogen (Ka'schlunn på närkingska) var sig lik. Och det var den ju, bortsett från att något motionsarrangemang pågick och det var full med joggare och annat löst folk. Anyway, jag gav mig ut på milspåret, följande de mörkgröna färgmarkeringarna.
Varningsklocka nr 1: vem kommer på att välja just den mörkgröna färgen som markering i en skog? Ville man att det skulle vara extra svårt att se eller.....?
Sedan händer det. Någonstans vid 5,5-6 km delar sig spåret, i ett Y. Ingen markering visar höger eller vänster, så jag chansar på den vänstra eftersom den stigen är något större. Plötsligt upphör alla markeringar; tidigare har de suttit hyfsat tätt. Så efter att ha sprungit kanske 500 meter utan en enda markering tänker jag att det var nog det högra spåret i alla fall. Vänder o springer tillbaka, tar den högra varianten. Gissa hur många markeringar som dök upp de nämsta 500 meterna? Inga. Så där står jag. Blir sur och rätt irriterad nu. Hade haft en hyfsad rytm i löpningen men den var naturligtvis helt borta nu.
Så jag bestämmer mig för att ta det säkra före det osäkra och vända hemåt. Inser att den tänkta milen kommer att sluta på 12 km innan jag är hemma igen, så det är ju ingen idé att bry sig om tid och klocka längre.
Börjar alltså springa hemåt. Inser att det inte är helt enkelt att hitta hem "baklänges" längs ett okänt spår, men det går.
Efter 55 minuter, ca 2 km från målet, kommer nästa kalldusch. Det smäller till i baksidan av höger lår, bristning, sträckning, nånting. Kramp? Bara att gå hem. Gå alltså. Promenera, vandra, vad ni vill. Gå.
Och det är nu deja-vu:erna kommer från alla gamla rygg- och höft- och andra skador genom åren. Alla besvikelser. Och likaså alla urdåligt skyltade och uppmärkta motionsspår i svenska skogar.
Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Är ju bara följande fem självklarheter att tänka på:
- Enkla färgmarkeringar (men kanske inte mörkgrönt....), med jämna mellanrum samt före och efter alla ställen där man som löpare har ett val, typ en avtagsväg eller T-korsning eller liknande.
- Tydlig markering av start och mål.
- Kilometermarkeringar.
- Färgmarkeringar i båda löpriktningarna, så att man kan springa ett spår baklänges för variationens skull.
- En "skriv-en-lapp-och-lägg-här-i-lådan-om-du-upptäcker-något-som-är-fel-låda".
Hittills har jag inte träffat på ett enda längre (dvs längre än 7 km) spår i Sverige som uppfyller samtliga dessa fem krav.
Har jag fel? Ställer jag för stora krav?
# posted by Jakob : 4.9.05
Comments:
<< Home
We work like a horse.
We eat like a pig.
We like to play chicken.
You can get someone's goat.
We can be as slippery as a snake.
We get dog tired.
We can be as quiet as a mouse.
We can be as quick as a cat.
Some of us are as strong as an ox.
People try to buffalo others.
Some are as ugly as a toad.
We can be as gentle as a lamb.
Sometimes we are as happy as a lark.
Some of us drink like a fish.
We can be as proud as a peacock.
A few of us are as hairy as a gorilla.
You can get a frog in your throat.
We can be a lone wolf.
But I'm having a whale of a time!
You have a riveting web log
and undoubtedly must have
atypical & quiescent potential
for your intended readership.
May I suggest that you do
everything in your power to
honor your encyclopedic/omniscient
Designer/Architect as well
as your revering audience.
As soon as we acknowledge
this Supreme Designer/Architect,
Who has erected the beauteous
fabric of the universe, our minds
must necessarily be ravished with
wonder at this infinate goodness,
wisdom and power.
Please remember to never
restrict anyone's opportunities
for ascertaining uninterrupted
existence for their quintessence.
There is a time for everything,
a season for every activity
under heaven. A time to be
born and a time to die. A
time to plant and a time to
harvest. A time to kill and
a time to heal. A time to
tear down and a time to
rebuild. A time to cry and
a time to laugh. A time to
grieve and a time to dance.
A time to scatter stones
and a time to gather stones.
A time to embrace and a
time to turn away. A time to
search and a time to lose.
A time to keep and a time to
throw away. A time to tear
and a time to mend. A time
to be quiet and a time to
speak up. A time to love
and a time to hate. A time
for war and a time for peace.
Best wishes for continued ascendancy,
Dr. Howdy
'Thought & Humor'
P.S. One thing of which I am sure is
that the common culture of my youth
is gone for good. It was hollowed out
by the rise of ethnic "identity politics,"
then splintered beyond hope of repair
by the emergence of the web-based
technologies that so maximized and
facilitated cultural choice as to make
the broad-based offerings of the old
mass media look bland and unchallenging
by comparison."
{Please note that this letter about your
esteemed site promotes no merchandise -
but is simply a missive of good will to you.}
We eat like a pig.
We like to play chicken.
You can get someone's goat.
We can be as slippery as a snake.
We get dog tired.
We can be as quiet as a mouse.
We can be as quick as a cat.
Some of us are as strong as an ox.
People try to buffalo others.
Some are as ugly as a toad.
We can be as gentle as a lamb.
Sometimes we are as happy as a lark.
Some of us drink like a fish.
We can be as proud as a peacock.
A few of us are as hairy as a gorilla.
You can get a frog in your throat.
We can be a lone wolf.
But I'm having a whale of a time!
You have a riveting web log
and undoubtedly must have
atypical & quiescent potential
for your intended readership.
May I suggest that you do
everything in your power to
honor your encyclopedic/omniscient
Designer/Architect as well
as your revering audience.
As soon as we acknowledge
this Supreme Designer/Architect,
Who has erected the beauteous
fabric of the universe, our minds
must necessarily be ravished with
wonder at this infinate goodness,
wisdom and power.
Please remember to never
restrict anyone's opportunities
for ascertaining uninterrupted
existence for their quintessence.
There is a time for everything,
a season for every activity
under heaven. A time to be
born and a time to die. A
time to plant and a time to
harvest. A time to kill and
a time to heal. A time to
tear down and a time to
rebuild. A time to cry and
a time to laugh. A time to
grieve and a time to dance.
A time to scatter stones
and a time to gather stones.
A time to embrace and a
time to turn away. A time to
search and a time to lose.
A time to keep and a time to
throw away. A time to tear
and a time to mend. A time
to be quiet and a time to
speak up. A time to love
and a time to hate. A time
for war and a time for peace.
Best wishes for continued ascendancy,
Dr. Howdy
'Thought & Humor'
P.S. One thing of which I am sure is
that the common culture of my youth
is gone for good. It was hollowed out
by the rise of ethnic "identity politics,"
then splintered beyond hope of repair
by the emergence of the web-based
technologies that so maximized and
facilitated cultural choice as to make
the broad-based offerings of the old
mass media look bland and unchallenging
by comparison."
{Please note that this letter about your
esteemed site promotes no merchandise -
but is simply a missive of good will to you.}
Jag känner igen detta. Jag bor i Malmö och har sprungit vilse på Hälsostigen i både Malmö och Lund då markeringarna helt plötsligt tar slut. Hur svårt kan det vara???
Skicka en kommentar
# posted by 
: 20/4/09 12:49
: 20/4/09 12:49<< Home
